Allt är bra.

Lördagen efter att mamma fått sina krampanfall, som orsakades av en hjärnblödning, satt jag tillsammans med mina gudföräldrar hemma i Rydebäck. Den finaste gudmor av dom alla, det är min, kloka, glada och omtänksamma Anne. Och plötsligt som vi satt där och pratade och tårarna rann var hon bara tvungen att springa en våning upp för att hämta något. Och när hon kom tillbaka läste hon den här för mig.

Allt blir bra.

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, välbekanta namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade skratta
åt vardagens småting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig bara
för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig, den korta stunden,
alldeles i närheten.
Allt är bra. 

Den fick jag med mig den där kvällen och den har jag läst varje dag sedan dess. Den här ger mig styrka. Det sa min mormor också, ”jag får styrka av den här”. Vår präst läste upp den på mammas begravning och det kändes bra, kanske fler fick styrka av den där och då. Att ta orden ”mammas begravning” i min mun får mig att må illa och ångesten infinner sig. Jag pratar med henne varje dag och ser henne framför mig. Innan jag lämnade Helsingborg packade jag ner hennes sjal som jag sprutat hennes parfym på. Den luktar jag på minst en gång om dagen. Så nära mig, det känner jag att hon är.

IMG_3390svartvit

Dikten är skriven av Henry Scott (Holland 1847-1918).

Annonser

Himlen kunde inte vänta.

Tidigt på midsommaraftons morgon somnade vår älskade mamma. Efter långt tids kämpande vann helvetessjukdomen. Idag är det exakt en månad sen. Och mitt hjärta gör ont, varje dag, varje minut.

IMG_8513

Hur ska jag kunna leva utan henne? Hon som vet allt om mig, som älskar mig oavsett vad som händer och som jag kan prata med om precis vad som helst. Det finns inga ord som kan beskriva saknaden som jag känner. Livet kan vara så orättvist och nu försöker jag leva en dag i taget. Just nu kan jag inte mer. Fast att jag har den finaste pappan, bästa lillebror och min älskade Fredrik, vår fina familj, alla nära och kära vänner så känner jag mig ibland så ensam. Samtidigt vet jag att hon är nära, det känner jag.

Lev nu. Bara gör det, imorgon kan det vara försent. Och ta hand om varandra.