Louise dagen och resten av helgen.

Just nu lever jag lite för helgerna. Innan var jag bättre på att njuta av varje dag men just nu vill jag bara vara. Och det känner jag att jag nästan bara har tid med på helgerna…Fredrik har jobbat kvällar i helgen så jag har varit ensam mycket. I lördags lämnade vi lägenheten strax efter halv tio och åt god frulle på stan, sprang på Fredriks kusin Clara och hennes man (Barcelona är inte så stort ialla fall!), sen köpte vi lördagsblommor i min nya favorit blomsteraffär (som har öppet 24 h), eftermiddagen tillbringade jag med långa telefonsamtal med först pappa och sen min älskade Helle och sen rensade jag min garderob.

Idag ringde min fina svärmor och grattade mig på min namnsdag (hade ingen aning!) sen tog vi söndagsfika på ett himla mysigt ställe i Born och cyklade en tur på stan. Efter att Fredrik lämnade för att åka och jobba så har jag snackat med Carro i tre timmar (jag tror att jag har nämnt det för men vi kaaaaan vara de bästa på att prata i telefon!), fixat med lite annat och kollat film. Och så ringde mormor och vi pratade om hur dagarna går på något konstigt sätt fast att man har det jobbigt och varje dag känns lång som en evighet emellanåt. Snart kommer min kille hem, det längtar jag efter.

IMG_6438

IMG_6437IMG_6445

IMG_6441 IMG_6443IMG_6449IMG_6451IMG_6454IMG_6453IMG_6459

 

Hoppas att ni alla har haft en bra helg!

Annonser

Mammor får inte dö.

IMG_5943

 

Igår var det två månader sedan min mamma somnade. Hon fattas mig varje dag. Så saknad. Jag känner mig inte lika fysiskt sjuk längre – inte lika yr, inte domningar i fingrarna,  sover bättre och kan ta djupa andetag igen. Det känns skönt. Fast flera gånger om dagen sköljer ångesten över mig och tårarna trycker sig på. Dom får komma, jag bryr mig inte fast att jag sitter på tåget i rusningstrafik eller på jobbet framför datorn. Jag kan knappt tänka på det utan att gråta, än mindre prata om det. Men att tiden går och dagarna försvinner får mig att känna panik. Ibland vill jag stanna kvar i tiden, dom där veckorna i juni. Och då är de veckorna de värsta i mitt liv. Vill liksom inte att känslan av att mamma är borta härifrån ska bli tydligare. Svårt att förklara när så många tankar snurrar.

Älskar att lyssna på Sommarpratarna i P1 och i år har jag lyssnat extra noga på vissa av dom. Som till exempel skådespelerskan Ellen Jelinek som sa ”mammor får inte dö”. Det är så sant. Men så sa hon också ”livet är inte rättvist men det är vårt”. Har svårt för ”livet går vidare” frasen, låter så hårt och lätt på något sätt fast att jag ju förstår vad man menar. Men att livet är vårt, det känns bra och passar bra in på min mamma. För hon älskade livet och ville bara vara med.

Var är du min vän.

Himla fin låt av Lisa Nilsson, som passar in hos mig nu.

Varje morgon, alltså varje morgon tänker jag: det kan inte vara sant, det kan bara inte vara sant. Att mamma inte är här hos oss längre. Tänker också på att det snart var ett år sedan mamma och pappa hälsade på oss här i Barcelona. Det var så roliga dagar och det finns tusen miljoner minnen och dessa försöker jag tänka på. Men så kommer paniken av att jag inte kan prata med henne, ta i henne och känna henne så som jag brukar kunna. Jag skriver ner alla våra meddelande vi har skickat till varandra i en bok där jag också samlar minnen och små historier som vi varit med om. Allt för att inte glömma. Jag älskar henne så.

Puigmal.

I helgen var vi på minisemester uppe i Pyrenéerna. Vi besteg ett berg i lördags, Puigmal som är 2913 m högt. Det var ganska jobbigt men åh vad härligt, och nödvändigt, för kropp och själ.Har massa fina bilder att visa men tills dess – bjuder jag på en av toppbilderna!

20130807-192555.jpg