Ett år. Ett helt år.

Den sorgligaste veckan i mitt liv går på repeat i hela min kropp. För ett år sedan sa vi hej då till min mamma. Under en hel vecka kämpade hon. Men helvetessjukdomen vann och tog den härligaste, alltid så glada och mest positiva människa jag vet ifrån oss. Och livet har inte varit detsamma sedan dess. Hon fattas mig. Hon fattas mig så otroligt mycket och varje dag, flera gånger om, tänker jag på henne. På hur hon hade gjort i en situation, vad hon hade tänkt och hur hon hade hejat på mig. Hon är min skatt och hon är alltid med mig. Jag kan höra hennes röst och hennes skratt. Så nära.

Jag tänker på vår sista frukost tillsammans hemma i mamma och pappas lägenhet. Att vi satt länge vid frukostbordet. Att hon åt så bra och att vi pratade massa, om olika saker, viktiga som oviktiga. Vi kunde liksom verkligen mala. Om allt. Jag tänker på paniken jag kände när jag bara sprang omkring i lägenheten och skrek och förtvivlat försökte hitta en telefon. Hur snabbt allt gick. Att jag ringde 112 09.21 och hur jag sedan ringde pappa 09.30 och sa att vi nu var på väg upp till sjukhuset i ambulans. Jag tänker på hur hon sedan kvicknade till och hur vi till och med skrattade i det där rummet på akuten. För att hon var så rolig och precis sig själv. Jag tänker på att jag satt på det där golvet i små pyjamasshorts med sebramönster, att jag hade mammas lack ballerinaskor på fötterna och hur min kofta liksom var längre än shortsen. Jag tänker på den fantastiska personalen som tog hand om oss den där fredagen. Om insikten, att det nog var dags nu. Att mamma nog inte skulle komma hem igen. Jag tänker på hur vi inte lämnade mamma ensam en endaste minut under hela den veckan. Hon gillade inte att vara ensam så varför skulle hon vara det nu. Jag tänker på att min mamma somnade tidigt på Midsommaraftons morgon. Att det var en fin och stilla morgon. Att jag fick panik när vi packade ihop och lämnade sjukhuset. Att jag och pappa gick genom parken hem. Hur fel allt kändes. Och så tänker jag på den stora stora sorgen när man vet att man inte kommer att kunna ta i en människa igen. Och att hon liksom inte ska få vara med på det sätt som hon ju ville. Det var en ljus och fin morgon. Vi satt ute på terassen. Pratade och grät. Och då sa min pappa ”vi ska ialla fall fira midsommar, det hade mamma velat”. Så vi försökte oss på att göra som vi brukade. Men Midsommarafton blir aldrig detsamma.

Men, så tänker jag också på att hon var den bästa och att jag har så otroligt många fantastiska minnen tillsammans med henne. Och dom ska jag alltid plocka fram och alltid minnas. För jag vill aldrig glömma. Aldrig glömma dom små och stora minnena som vi fick tillsammans. För det är jag så tacksam för.

Lilla mamma, som jag saknar dig här.

 

Annonser

7 thoughts on “Ett år. Ett helt år.

  1. Åh min älskade lilla tjej. Tårarna pumpar ur mina ögon när jag läser. Du skriver så himla fint och innerligt trots att det bara är så sorgligt. Så sorgligt. Jag är så ledsen. De orden du beskriver din mamma med, PRECIS så känner jag för dig. Du är så lik din mamma på så många sätt. Det ska du vara stolt över! Ni är alltid tillsammans, nära nära.
    Älskar er!

  2. Det är tungt att läsa för jag känner så för dig men samtidigt är det så fin läsning. Du har en sån förmåga att skriva och sätta ord för dina känslor. Älskar att du är så noga med att poängtera att hon faktiskt finns kvar, fast bara någon annan stans. Framför allt finns hon i ditt hjärta och de där minnena ni har är så viktiga💗
    Stor Kram från mig!

  3. Åh Louise, klumpen i bröstet växer sig större för varje rad jag läser. Tack för att du delar detta med oss. Det gör mig extra tacksam för livet. Din mamma lever kvar genom dig för alltid. Vi glömmer aldrig, aldrig!
    Stor kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s