Life lately enligt min iPhone.

Var ska jag börja? Så länge sedan jag kikade in här ju…I det stora hela:

Min bästis gifte sig så vi spenderade en långhelg i Stockholm. Och den helgen var fantastisk!

Fredriks bror och tjej hängde hos oss i en vecka och varje dag kändes lite som semester.

Vi tog tillslut ett beslut – sa upp lägenheten här i Barcelona, jag bad om tjänstledigt och nu har vi packat ner vårt liv i flyttkartonger igen. Är numera ägare av hela två förråd, ett i Sverige och ett i Spanien. I nästa vecka går flytten till ön – Gran Canaria.

För två veckor sedan sprang jag och bästa tjejerna den första upplagan av Helsingborgs marathon. Super proffsigt och välorganiserat arrangemang! Längtar redan till nästa år.

Vi roadtrippade till Valencia en helg där vi hade härliga dagar tillsammans med Emma och Gus.

Igår hade vi kräftskiva hemma hos Jonas och Turid. IKEA-kräftorna levererade big time!

Mer eller mindre kanske – lite av livets innehåll den senaste månaden.

IMG_5410.JPG

IMG_5278.JPG

IMG_5333.JPG

IMG_5332.JPG

IMG_5566.JPG

IMG_5541.JPG

IMG_5484.JPG

IMG_5501.JPG

Helgens vykort.

Den gick verkligen i lugnets tecken. Min helg alltså. Inte Fredriks, hans innehöll med säkerhet mer ös
(Eriks sexa!). Jag slutade tidigt i fredags och mötte upp Turid – vi hängde på stan och letade upp tygaffärerna. Mindes och tänkte tillbaka på varje vår när jag och min mormor alltid åkte runt i tygaffärerna i Helsingborg för att leta tyg och klänningsmönster till min skolavslutningsklänning. Sen hela lördagen drack jag kaffe, lyssnade på sommarprat, gjorde granola för första gången, gick en runda på Montjüic, läste bok och snicksnackade med Carro i över två timmar. Sen blev det tidig morgon då jag och Sofia tog tåget till Sant Pol de Mar. Det är en liten by dryga timmen från Barcelona – super mysigt easy-going-ställe, min första gång där och nog inte den sista!

20140804-233127-84687402.jpg

Ett år. Ett helt år.

Den sorgligaste veckan i mitt liv går på repeat i hela min kropp. För ett år sedan sa vi hej då till min mamma. Under en hel vecka kämpade hon. Men helvetessjukdomen vann och tog den härligaste, alltid så glada och mest positiva människa jag vet ifrån oss. Och livet har inte varit detsamma sedan dess. Hon fattas mig. Hon fattas mig så otroligt mycket och varje dag, flera gånger om, tänker jag på henne. På hur hon hade gjort i en situation, vad hon hade tänkt och hur hon hade hejat på mig. Hon är min skatt och hon är alltid med mig. Jag kan höra hennes röst och hennes skratt. Så nära.

Jag tänker på vår sista frukost tillsammans hemma i mamma och pappas lägenhet. Att vi satt länge vid frukostbordet. Att hon åt så bra och att vi pratade massa, om olika saker, viktiga som oviktiga. Vi kunde liksom verkligen mala. Om allt. Jag tänker på paniken jag kände när jag bara sprang omkring i lägenheten och skrek och förtvivlat försökte hitta en telefon. Hur snabbt allt gick. Att jag ringde 112 09.21 och hur jag sedan ringde pappa 09.30 och sa att vi nu var på väg upp till sjukhuset i ambulans. Jag tänker på hur hon sedan kvicknade till och hur vi till och med skrattade i det där rummet på akuten. För att hon var så rolig och precis sig själv. Jag tänker på att jag satt på det där golvet i små pyjamasshorts med sebramönster, att jag hade mammas lack ballerinaskor på fötterna och hur min kofta liksom var längre än shortsen. Jag tänker på den fantastiska personalen som tog hand om oss den där fredagen. Om insikten, att det nog var dags nu. Att mamma nog inte skulle komma hem igen. Jag tänker på hur vi inte lämnade mamma ensam en endaste minut under hela den veckan. Hon gillade inte att vara ensam så varför skulle hon vara det nu. Jag tänker på att min mamma somnade tidigt på Midsommaraftons morgon. Att det var en fin och stilla morgon. Att jag fick panik när vi packade ihop och lämnade sjukhuset. Att jag och pappa gick genom parken hem. Hur fel allt kändes. Och så tänker jag på den stora stora sorgen när man vet att man inte kommer att kunna ta i en människa igen. Och att hon liksom inte ska få vara med på det sätt som hon ju ville. Det var en ljus och fin morgon. Vi satt ute på terassen. Pratade och grät. Och då sa min pappa ”vi ska ialla fall fira midsommar, det hade mamma velat”. Så vi försökte oss på att göra som vi brukade. Men Midsommarafton blir aldrig detsamma.

Men, så tänker jag också på att hon var den bästa och att jag har så otroligt många fantastiska minnen tillsammans med henne. Och dom ska jag alltid plocka fram och alltid minnas. För jag vill aldrig glömma. Aldrig glömma dom små och stora minnena som vi fick tillsammans. För det är jag så tacksam för.

Lilla mamma, som jag saknar dig här.

 

På min önskelista.

Har alltid varit förtjust i Therese Sennerholts fina print med bra statements. Och jag älskar min ”Happiness is here to stay” tavla som jag fick av mina fina kollegor för några år sedan när jag fyllde år. Nu har hon tagit fram fina emaljskyltar (som dessutom är gjorda i samarbete med Skillinge Emalj nere i mysiga Skillinge på Österlen där mina gudföräldrar har hus) och We will be fine” skulle sitta fint i vår hall. Kanske får bli ett klick någon gång.

Enamel Sign_Fine

Bild från www.theresesennerholtshop.se.

Våren.

Barcelona har verkligen bjudit upp de senaste dagarna, blå himmel och en stor sol. Till och med sköna vindar. Så ikväll tänker jag städa bort ”vintern”. Igår när jag strosade på stan såg jag att det blommade på träden – det om något betyder ju vår. Så, så får det bli! Nu ska jag knyta på mig conversen och bege mig ut för söndagslunch.

20140309-131126.jpg

Kära december.

Låt denna månaden var snäll och mjuk. Vår andra jul här i Barcelona (eller julen firar vi ju hemma i Helsingborg men andra december ialla fall), förra året hängde vi mycket i vårt matsalsrum med ett element, 1500 bitars pussel, Musikhjälpen, pepparkakor och glögg. I år händer det nog lite mer utanför vår lägenhet – julfest med jobb, konsert med Imagine Dragons (tack snälla Helle och Jontas!) och Liljorna som kommer på besök. Detta är vad som är inbokat men sen hoppas vi på mysiga middagar och gott häng med alla här nere!

happy december

Bild från något jag inte kan vara utan, Pinterest.

 

Den första.

Den första december. Min mammas födelsedag. Och idag är det den första utan henne. Det känns sorgligt, jobbigt, tungt. Jag tänder ljus, tänker på att hon har varit nära mig inatt, tittar på foto från dom senaste åren, torkar mina tårar som rinner. Livet blir aldrig detsamma.

20131201-112337.jpg